jag hade åtskilliga fler liv att leva och inte kunde använda mera tid på just detta. Det är egendomligt, hur fort vi vänja oss att följa en bestämd väg och göra ett upptrampat spår åt oss själva. Jag hade inte bott där en vecka, förrän mina fötter nött en stig från min dörr till stranden; och ehuru det nu är fem eller sex år sedan jag beträdde den, är den fortfarande tydligt skönjbar. Visserligen fruktar jag, att andra ha använt den och så hjälpt till att bevara den. Jordens yta är mjuk och tar lätt mot intryck av steg; och så är det också med de stigar som tanken beträder. Hur urgröpta och dammiga måste inte då mänsklighetens stora allfarvägar vara — hur djupa spåren av tradition och genomsnittlig slentrian! Jag ville inte göra resan genom livet som hyttpassagerare, utan hellre tjäna för om masten och hålla till på däcket, ty därifrån kunde jag bäst urskilja månskenet bland bergen. Och alltjämt hyser jag ingen önskan att gå till kojs.
En sak lärde jag mig i varje fall genom mitt experi-
