dagserfarenhets gränser, inte långt nog för att stämma överens med den sanning, vars anhängare jag är. Extravagans! — det beror på var dina stängsel gå. Den strövande bisonoxen, som söker sig nya betesmarker under en annan breddgrad, är inte så extravagant som den ko, som sparkar omkull stävan, hoppar över stängslet och springer efter sin kalv när det är mjölkningstid. Jag vill någonstädes tala utan gränser; som en man i ett vaket ögonblick vill jag tala till andra i deras vakna ögonblick; ty jag är övertygad om, att jag inte är i stånd att överdriva tillräckligt för att lägga grunden till ett sant uttryckssätt. Har någon under lyssnandet till musik känt fruktan, att han någonsin skulle kunna bli i stånd att formulera en överdrift? På vår väg mot det kommande och möjliga skulle vi leva helt fritt och odefinierat i riktning framåt, vår kontur skulle vara dimmig och obestämd på den sidan liksom våra skuggor avslöja en omärklig utdunstning i riktning mot solen. Den velade sanningen i våra ord skulle alltid förråda otillräckligheten av det begreppsliga skelettet. Ordens sanning blir omedelbart översatt, överflyttad; bokstavlighetens ruinhög är allt som finns kvar. De ord som uttrycka vår tro och vår fromhet äro inte entydigt bestämbara; likväl äro de fulla av betydelse och doftande som av rökelse inför överlägsna naturer.
Varför skola vi ständigt jämna av allt ner till nivå med vår trögaste förnimmelse och prisa detta såsom sunt förnuft? Det vanligaste och sundaste förnuftet uttrycka människor som sova, och deras uttrycksmedel består av
