jämförda med de gamla, till och med jämförda med det elisabethanska skedets män. Men vad är poängen i ett sådant påstående? En levande hund är bättre än ett dött lejon. Skall man gå och hänga sig, emedan man tillhör ett släkte av dvärgar, och inte i stället söka bli en så stor dvärg som möjligt? Må envar sköta sina egna förehavanden och försöka bli vad han danats till.
Varför skulle vi ha så förskräckligt brått med att lyckas, och varför kasta oss in i sådana förtvivlade företag? Om en person inte håller samma takt som följeslagarna, beror det kanske på att han lyssnar på en annan trumma. Låt honom gå efter den musik han urskiljer, om den är än så långsam eller långt borta. Det är av ingen vikt, om vi mogna så fort som ett äppleträd eller som en ek. Skall jag hoppa över våren för att nå sommaren? Om den tingens ordning, för vilken vi danats, ännu inte är inne, vilket värde skulle då någon verklighet vilkensomhelst ha, som vi försökte sätta i stället? Vi vilja inte lida skeppsbrott på meningslösa realiteter. Böra vi mödosamt hopfoga en blå glashimmel över våra huvuden, ehuru vi på förhand veta, att när den blir färdig skola vi fortfarande blicka upp mot den sanna blå himlen där ovan, liksom om den andra inte funnes till?
I staden Kouroo levde en gång en konstnär, som hade en böjelse för att sträva efter fullkomlighet. En dag kom det för honom, att han skulle tillverka en stav. När han hade begrundat och förstått, att i det ofullkomliga verket utgör tiden en beståndsdel men att ingen
