mig; jag vill inte klamra mig fast vid bommen ovanom vågskålen och försöka väga mindre; jag vill inte förutsätta en viss situation utan inrätta mig efter den situation som verkligen föreligger; jag vill gå längs den enda stig jag kan gå — längs den, där ingen makt förmår hejda mig. Det roar mig inte att försöka bygga en valvbro innan jag nått säker grund. Låt oss inte leka lindansare. Det finns fast mark överallt. Vi känna till, hur den resande frågade pojken om kärret framför honom hade hård botten. Pojken sade att sådan fanns. Men snart sjönk resandens häst ner till sadelgjorden, och denne utbrast: Jag tyckte du påstod att kärret hade fast botten! — »Det har det», svarade pojken, »men ni har inte hunnit halvvägs ner till den ännu.» — Så är det också med umgängeslivets kärr och kvicksand; men den som känner till detta får vara en rätt gammal gosse. Det händer endast vid något sällsynt sammanträffande av omständigheter, att det som tänkes, säges eller uträttas verkligen har något värde. Jag vill inte räknas bland dem, som narraktigt syssla med att slå spikar genom
