sin medverkan: »Låt oss ta en värld i sänder!» Hans biograf, Henry S. Salt, talar i detta sammanhang om den järnhårda självbehärskning, som han skulle ha ådagalagt under sin sista tid och bland annat manifesterat i var som de anförda; men det är att bevisa hans praktiska filosofi alltför liten heder. Det föll sig säkert naturligt för honom att skiljas hädan utan onödigt bråk och att betrakta döden med oskyddade ögon. Hans filosofi gick djupare än till skinnet.
Den 6 maj 1862, en vacker vårmorgon, bad han, efter att ha andats in doften från en bukett hyacinter, att bli rest upp till sittande ställning i sängen; andedragen blevo efterhand svagare, och han dog lugnt utan dödskamp. Hans sista urskiljbara ord voro »moose» och »Indian»: i en sista syn försattes han måhända tillbaka till skogarna uppe i Maine — kanske på nattvakt vid älgbetena i de högtidliga vildmarkerna nedanför Mount Ktaadn — eller styrande björknäverkanoten utför Penobscotflodens forsar tillsammans med sin indianske båtförare Joe Polis — en av de få människor som helt vunnit hans hjärta. Han begrovs på Concords kyrkogård — Sleepy Hollow — tätt intill den plats där sedan också Hawthorne fick vila. Emerson talade vid graven; och säkert kände redan de kringstående, vad eftervärlden sedermera allt klarare insett — att det var en sann Nimrods ättling och en stor jägare inför Herren, som här hade nått sitt spårs slut och nöjd lagt sig till ro.
De ord som borde stå som hans epitafium, har han, som Henry Salt säger, själv skrivit; de kunna inte över-
