roende; han kan aldrig komma i relation till sin omgivning såsom människa till människa; sådant skulle försämra hans marknadspris. Han har inte tid att vara annat än en maskin. Hur skulle han kunna draga sig till minnes all sin okunnighet — vilket vore nödvändigt för hans utveckling — när han ständigt och jämt gör framgångsrikt bruk av sina kunskaper? Vi skulle föda och kläda honom gratis och förfriska honom med våra stimulanser, innan vi döma honom. Vår naturs finaste egenskaper kunna liksom daggen på frukt endast bevaras genom den omsorgsfullaste behandling. Likväl umgås vi varken med oss själva eller med andra så varligt.
Vi veta alla, att många bland er äro fattiga, finna det hårt att leva och stundom så att säga flämta efter luft. Jag tvivlar inte på, att några bland er, som läsa denna bok, äro ur stånd att betala de middagsmål ni förtärt, eller de kläder och skor som hastigt hålla på att bli utnötta; kanske ha ni slagit er till ro vid denna bok för att förbruka en lånad eller stulen timma, som edra fordringsägare gå förlustiga. Det är mycket tydligt för mig — ty min syn har skärpts av erfarenheter — att många bland er leva ett slags lågt kringstrykarliv på de obestämda gränsmarker, där ni alltid försöka komma in i något företag och komma bort från en gäld, en gammal historia, som det gamla folket i Latium kallade æs alienum, en annans koppar, emedan några av deras mynt voro av den metallen. Och ni leva, och ni dö, och ni begravas — ständigt av detta »en annans koppar» — i det ni alltid lova att betala, lova att betala, i morgon
58
