— »Vill ni köpa några korgar?» frågade han. — »Nej, vi önska inga alls», svarades det. »Vad nu!» utbrast indianen, när han vände sig för att gå, »ha ni för avsikt att svälta ut oss?» — Efter att ha fått klart för sig, hur bra hans flitiga vita grannar hade det — hur lagkarlen endast behövde fläta samman argument och paragrafer för att välstånd och anseende skulle infinna sig på ett magiskt sätt — hade denne indian sagt sig: »Jag skall också bli flitig; jag skall fläta korgvide; det är en sak som jag förstår mig på». Han inbillade sig, att när han förfärdigat korgarna, var hans del av programmet utförd, och sedan skulle det vara den vite mannens tur att köpa dem. Han hade inte upptäckt, att den vite mannen först måste ha ett behov av att förvärva sig korgarna eller åtminstone tro att ett dylikt behov fanns, eller också måste han förfärdiga en annan artikel som det kunde finnas användning för. Jag för min del hade också flätat ett slags korgar av ömtåligare fabrikat, men jag hade inte lyckats inbilla någon, att han hade behov av dem. Icke desto mindre ansåg jag det fortfarande värt att tillverka dem, och i stället för att grubbla över hur jag skulle kunna locka någon att köpa dem, funderade jag mera över hur jag skulle kunna undgå nödvändigheten att sälja dem. Det liv, som människor prisa och se fram mot, är bara ett slags liv bland många. Varför skulle vi överdriva det ena slagets värde på de andras bekostnad?
Då jag funnit, att mina grannar inte ville ge mig någon plats i rådhuset eller någon befattning överhuvud-
