under lång tid ha levat utan dylikt även i kallare klimat än vårt. »Lappländaren i sin skinnkostym», säger Samuel Laing, »ligger i en sovsäck av hudar, vilken han drar över huvud och skuldror, natt efter natt ute i snön under en temperatur, tillräckligt låg att ta livet av vem som helst som försökte trotsa den i någon aldrig så tjock ylledräkt. Likväl äro dessa människor inte härdigare än andra.» Han har själv sett dem sova på detta sätt. Men sannolikt hade människan inte vistats länge på denna jord, förrän hon lärde sig uppskatta fördelarna av ett skjul den husliga trevnaden, ett uttryck, som säkert till en början mera syftade på tillfredsställelsen med själva huset än med familjelivet; ehuru denna kärlek till huset måste bliva särdeles inskränkt och tillfällig i de klimat, där tanken på ett hus huvudsakligen förknippas med vinter och regntid, och där allt skydd, med undantag av ett parasoll, under resten av året är överflödigt. I vårt klimat användes i forna tider huset under sommaren så gott som uteslutande som skydd för nattsömnen. I indianernas bildskrift symboliserade en wigwam en dagsmarsch, och inskurna i rad i barken av ett träd meddelade de, att så många gånger hade man slagit läger. Människan danades icke så storväxt och kraftfull, att hon icke snart kände behov av att begränsa sin värld och inhägna ett rum av passande omfång. I början befann hon sig naken ute i det fria; men ehuru det kunde vara angenämt nog vid dagsljus i varmt och lugnt väder, skulle likväl kanske regntiden och vintern, för att inte tala om den heta solen, ha hejdat människosläktet i dess
84
