någon, genom att endast betala en måttlig årlig hyra säkrar sig även den fattiga kulturmänniskan en bostad, som är ett palats jämfört med vildens. En årlig hyra av från tjugofem till hundra dollars — det är här landsortstaxan — berättigar honom till del i århundradens uppfinningar, luftiga rum, tapeter och takpapp, kamin, golvbetäckning, rullgardiner, pump, säkerhetslås, källare och mycket annat. Men hur kan det nu vara, att den person, som har tillgång till alla dessa saker, oftast är en fattig person, under det vilden, som äger ingenting av allt detta, oftast är en rik vilde? Om det förutsättes, att civilisationen verkligen innebär en förbättring i människans förhållanden — och det tror jag för min del att den gör fast endast den vise vet dra nytta av dess fördelar — så måste det bevisas, att den är i stånd att förse oss med bättre bostäder utan att öka dem i pris och en saks pris betyder vad jag vill kalla det mått av liv, som kräves i utbyte för ifrågavarande sak, antingen omedelbart eller så småningom. Ett genomsnittligt hus kostar här i nejden ungefär åttahundra dollars, och att spara samman en sådan summa skulle taga i anspråk tio eller femton år av en arbetares liv, även om han inte hade familj att dra försorg om dessutom; varav följer, att mer än hälften av hans livstid går åt, innan hans wigwam är färdig. Antaga vi att han betalar hyra i stället, så är detta endast ett tvivelaktigt val mellan onda ting. Skulle det vara förståndigt av en vilde att utbyta sitt tält mot ett palats på sådana villkor?
Av vad jag säger framgår, att jag reducerar hela nyt-
