Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 12 —
Förunderliga äro vi poeter.
På jorden stundom slutna som paketer,
För verlden är vårt väsende en gåta;
Mjeltsjuka tårar sitta vi och gråta;
Ur hjertats krater såsom glöd de hvälfva. —
Hvarför vi gråta veta vi ej sjelfva.
Förunderliga äro vi poeter,
Ett magert folk; men krigiskt, ty det heter:
För ljuset strida vi, och spänna bälte
Mot mörkrets här: en skald bör vara hjelte,
Så vill Apollo; och mot egna öden
Han bjöd oss kämpa: Segren vinns i döden.
