Den här sidan har korrekturlästs
— 106 —
FÖRSTA SNÖN.
Ack! se det snögar för första gången!
Det muntrar sinnet, det muntrar sången,
Och ingen snö, efter gammalt rön,
Är så välkommen som första snön.
Att se hvar fallande silfverstjerna
Till fönstret springer man då så gerna,
Och sjelfva gubben, fast full af gikt,
Från soffan skuttar till fönstret qvickt.
De som ha hästar och slädar, springa
Och på betjenter och kuskar ringa;
De måste sno sig, och det med fart,
Och feja slädarna blanka snart.
Det hjelper ej, om de för balancen
I somras sattes på assistansen,
Man kan i vinter, för samma gagn,
I stället sätta dit opp sin vagn. —
I händren klappar så mången flicka:
Han kommer säkert, det kan ej klicka,
Med rack och hästar så elegant —
Det vore annars rätt nonchalant!
