Sida:Sou 1951 40.djvu/123

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

framställning därom hos länsstyrelsen. Någon tid har icke fastställts, inom vilken framställningen skall göras. Såsom tidigare (s. 110) framhållits kan nämligen ansökan om tillstånd att bygga eller vidtaga annan åtgärd framställas när som helst. Ansökningen behöver ej heller avse hela den del av en fastighet, som ingår i ett förbudsområde. Full klarhet, huruvida "bebyggelse icke medgivits i den omfattning eljest varit tillåtet" och om den ifrågavarande sakägaren till följd av förbudet kan "nyttja den med förordnandet avsedda marken jämte annan i samma fastighet ingående mark, vars utnyttjande påverkas av förbudet, allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till markens värde vid tiden för förordnandets meddelande" (jfr 4 §), kan kanske ej vinnas förrän markägaren gjort ansökan om all den glesbebyggelse som i och för sig är möjlig att anordna inom området.

Det är alltså tydligt, att sakägaren bör kunna vänta med att begära ersättning i anledning av ett avslag för att senare få frågan om gottgörelse prövad i ett sammanhang för hela sin mark. I sistnämnda hänseende är dock att märka, att de allmänna reglerna om preskription torde medföra att preskriptionsavbrott måste ske inom 10 år efter varje avslagsbeslut som sakägaren vill åberopa såsom grund för en framställning om gottgörelse. Någon rätt att utfå gottgörelse kanske – enligt regeln i 4 § – icke uppkommer förrän genom det sista avslagsbeslutet, men rätten är dock grundad på alla avslagsbesluten tillsammans.

Angående begärd ersättning bör länsstyrelsen, om så finnes lämpligt, upptaga förhandlingar med sökanden. Stundom kan besiktning av markområdet och diskussion i anslutning därtill vara på sin plats. För utredning av frågan bör länsstyrelsen kunna anlita sakkunnig person (jfr 4 § i de föreslagna tillämpningsföreskrifterna). Länsstyrelsen bör söka träffa överenskommelse med sökanden. Om detta ej kan ske, bör sökanden äga möjlighet att underställa tvisten domstols prövning. Även kronan synes böra tillerkännas rätt att få frågan prövad av domstol. Liknande rätt för den, mot vilken ersättningsanspråk riktas, att instämma den ersättningskrävande till domstol är stadgad i 23 § byggnadslagen. Tvist, varom här är fråga, synes böra avgöras av expropriationsdomstol i likhet med vad som är fallet enligt byggnadslagen.

Paragrafens andra stycke innehåller bestämmelser, som motsvara 23 § andra stycket och 137 § andra stycket byggnadslagen.

I mål om ersättning skola de processuella reglerna om domstol och rättegång i expropriationsmål i tillämpliga delar gälla (13–36 §§ expropriationslagen). I fråga om rättegångskostnad skall i analogi med vad som är föreskrivet i 23 § andra stycket byggnadslagen gälla att kronan skall vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader, såframt ej domstolen med hänsyn till omständigheterna finner skäligt annorlunda förordna. Den

föreslagna bestämmelsen öppnar möjlighet för rätten att, om den med

123