hänsyn till omständigheterna finner det skäligt, kvitta rättegångskostnaderna eller tillerkänna kronan kostnadsersättning av motparten.
Ersättning för intrång kan enligt 4 § av förslaget utgå antingen på en
gång eller med årliga belopp. Rätten för markägare att erhålla prediodisk
ersättning bör följa äganderätten till fastigheten, så att beloppen alltid tillfalla
den aktuelle ägaren. Ersättning med årliga belopp förutsättes komma i
fråga då intrånget är av övergående karaktär. Möjligen kan undantagsvis
ersättning tänkas utgå med årliga belopp även då fråga är om ett
bestående intrång. I dessa fall inverkar intrånget alls icke på fastighetens värde
eller också uppväges en av intrånget orsakad värdenedsättning av ett
motsvarande tillskott i värde genom rätten till de periodiska
ersättningsbeloppen. Det torde därför icke vara erforderligt att tillägga
inteckningshavare och likställda rätt till utdelning ur periodiska ersättningsbelopp.
Utan risk för fastighetskrediten synas sådana belopp kunna utbetalas
direkt till den enligt 4 eller 5 § ersättningsberättigade. I de fall åter, då
engångsersättning utgår, kunna innehavare av fordringar, för vilka
fastigheten svarar, ha berättigat anspråk på att få del av ersättningen. En sådan
skillnad i fråga om dessa rättsägares ställning har enligt t. ex. vattenlagen
gjorts mellan engångsersättning och periodisk ersättning (se 9 kap. 54 §).
I nu förevarande paragraf har intagits ett stadgande som syftar till att säkerställa innehavare av ifrågavarande fordringar mot förlust till följd av intrång enligt strandlagen. Det har ej ansetts nödvändigt att såsom i t. ex. expropriationslagen och vattenlagen föreskriva obligatorisk fördelning av engångsersättning. I stället har här valts det system, som gäller enligt 20 och 21 §§ lagen om allmänna vägar. Regeln innebär att den ersättningsskyldige, d. v. s. kronan genom länsstyrelsen, skall på eget ansvar pröva huruvida fördelning av ersättningsbeloppet skall ske på sätt som är stadgat beträffande expropriation. En fordringsägare som lider förlust till följd av att fördelning ej skett blir berättigad till ersättning för förlusten. Enär den ersättningsskyldige är kronan, kan systemet icke föranleda rättsförlust för fordringsägarna. Den föreslagna anordningen har för strandlagens del ansetts ur praktisk synpunkt vara att föredraga framför ett system med obligatorisk fördelning.
Såsom tidigare nämnts skall enligt strandlagen överenskommelse i ersättningsfrågan kunna träffas mellan kronan och den ersättningskrävande utan att saken prövas av domstol. Det torde kunna antagas, att detta blir det normala tillvägagångssättet. Om så sker måste emellertid kronan taga risken av att bli ersättningsskyldig för förlust som kan drabba t. ex. en inteckningshavare genom att ersättningen blivit för lågt beräknad. En bestämmelse om skyldighet för kronan att gottgöra sådan förlust har upptagits i andra stycket sista punkten av paragrafen.
