ken nu äro belägne[1]. Det torde vara tillräckeligt, att i förenämde ämnen, åtnöjas, med hvad Sturleson i Ynglinga-Sagans 22 Cap. derom förmäler: "Att när Agne kom östan ifrån Finland igen, seglade han till Stocksund, och satte sina tjäll sunnan före vid sjökanten. Ther var then tiden mycken skog. K. Agne hade då den guldkädjan, som K. Vissbur ägde tillförene. K. Agne tog Skialf till hustru, (eller som det på gamla språket heter: gick att eiga Skialf). Hon bad honom att göra graföl, efter hännes fader. Ty böd han till sig många rike och förmögne män och gjorde ett stort gästabud; han var blefven mycket namnkunnig af denna resan; och vankade der stora och starke drycker, och när som K. Agne blef drucken, bad Skialf honom, att förvara väl, den guldkädjan, han hade på halsen. Så tog han guldkädjan och bant hänne fast om sin hals, förr än han gick att såfva. Men Konungens land-tjäll stod när intill skogen och ett högt träd öfver tjället, som skulle afhålla solenes heta. När som K. Agne var kommen i sömn, tog Skialf, ett tjokt snöre och gjorde det fast under kädjan; men hännes Män slogo tjäll-stängerne omkull och kastade snöreslyckian upp öfver trädets grenar; drogo sedan Konungen upp i luften, med detta snöret, så att han hängde högst upp vid grenarne, hvaraf han dödde. Men Skialf och hännes män, lupo sedan till skeps och rodde bort. Konung Agne blef bränder dersammastädes; hvilken ort sedan kallades Agnafit; på Östra stranden som ligger emot Väster, från Stocksund, eller som
- ↑ Grundel Diss. de Stockholmia. Ups. 1724. 4:o pag. 4.
