Stockholmen; och af ett Fiskeläge blef då en liten Köping[1]. Detta hände i K. Knuts tid, som var K. Erik den Heliges Son. Det torde kanske vara en vågad gissning, att K. Erik den Helige, såsom Rikets Patron och äfven Stockholms i synnerhet, som sedermera antagit hans hufvud till Stadens vapen och märke; af sådan anledning skedt, att Stockholm under hans Sons regering, fådt sine förste Inbyggare, och att en början då blifvit gjord, till en Stads funderande, som Birger, 60 à 70 år derefter anlade, med de rättigheter och förmåner, som gjöra heder åt hans omsorger och styrelse.
Birgers ändamål med sin nya Stads byggnad och befästande, har väl i synnerhet varit, att sätta starkare bomar, för Mälarens inlopp; än de stockar och kädjor, som så ofta förut blifvit brutne och föracktade; både då man sökte utestänga, hemsökande Vikingar, och innesluta K. Olof, med sin Flotta; som i faran icke rådlös, öppnade sig en egen väg, den han lät gräfva ut, genom Agnefit till hafssidan, hvarigenom det då blef en Holme. Sturleson berättar derom: att när Olof Haraldsson, på återresan ifrån Sigtuna, ej kunde slippa ut vid Stocksund, efter som der var ett Kastel på Östra sidan om Sundet och en Krigshär på den Södra; (i Schönings Danska edition, står: att han kunde icke komme der igiennem, thi der var Blockhus vesten för Sundet och Krigsfolk laa sönden fore.) så
- ↑ Botins Sv. Hist. I Edit. p. 168. Härom säger ock Diarium Visbyense: A. D. 1187 combusta est civitas Sigtonensis, et tunc Civitas Stockholmensis ædificata est. Lagerbring II. Del. p. 204. Langebek Sc. Rerum Dan. Hafniæ 1772. Fol. p. 253. Tom. I
