fordna Hufvudstad ödelagd och gamla Upsala på vägen att flyttas, till Östra Aros; så att det svårligen kunnat eller bordt undfalla Birger Jarls omsorg, att tänka på ett Residence, för sin Son och efterkommande Konungar.
Birger Jarls lysande förtjenster, hans krigsbragder och äröfringar; hans gagnande inrättningar i fredslugnet, och hans femton-åriga kloka förmynderskap, som med all rätt tillvunnit honom namn af den största man, Sverige ägt i hela medeltiden; borde här, som en prydnad för Historien och till ett efterdöme för Regenter och deras Förmyndare, omständeligare intagas och beskrifvas; om hans lefverne och äreminne, icke redan vore, at de skickeligaste Författare värdigt teknadt, och åt Efterverlden öfverlämnadt[1]. Med få ord, må här dock som i ett sammandrag nämnas: att han ehuru grymt, dock till afböjande af ett inhemskt krig, befästat sin Sons thron, emot Folkungarnes uproriske anslag; att han genom flere Slotts och Fästningars anläggande fredat Rikets gränsor och genom nya lagar stadgat, hvars mans säkerhet, emot våld, sjelfhämd, och allmänne fridsbrott; samt med Stockholms Stads fundation, tillika grundlagt åt sitt namn och sine förtjenster, den varaktigaste ärestod. Han var K. Eriks störste bistånd i Riket, (säger Olaus Petri i sin Crönika), emot alle them som olydige voro, och stod Regementet mäst i hans händer; thy att K. var sjelf enfalldig, och kunde icke mycket väl tala; men Birger Jarl var en förståndig och
- ↑ Birger Jarls Lefverne af Botin. Lehnbergs Äreminne öfver honom i Sv. Acad. Handlingar.
