Sida:Stockholm, Del 1 (Elers 1800).pdf/35

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
17


Denna, en ibland Sveriges största Insjöar, af mera än tolf mils längd, emottager allt det vatten, som genom många Elfvar, Strömmar och Åar, kommer ifrån Dalarne och krigliggande Landskap. Utom många Slott, Gods och Sätesgårdar, frugtbärande Fält, grönskande Skogar, Öar och Holmar, öfver 1200 till antalet, omgafs Mälarens stränder den tiden; och utan att räkna det förstörda Björkö och det afbrända Sigtuna, af sju större och mindre Uppstäder. Åt dem alla beredde Jarlen, en Stapelstad som skulle lifva hela nejdens rörelse och handel, uppmuntra slögd och näringar och löna den trefne Landtmannens flit och omtanke.

På Stadens Östra sida åter, trängde sig Baltiska Hafvets Vikar, genom en lång; men vacker Skärgård, intill dess murar[1]. Uti en af höga berg omgifven djup och säker hamn, hade den största Flotta, der med all trygghet kunnat fälla sitt ankar. Ehuru hinderlig, senare tider, kunna i anseende till handel och sjöfart, finna Skärgårdens längd af 18 mil; var dock derutinnan, för en tillväxande Stad, ett slags försvar och säkerhet. I denna segelled liksom kringströdd af Öar och Holmar saknades icke, hvarken tillfällen till Skantsars och Fästens anläggande, eller säkre Hamnar för Sjöfarande i storm och under en missgynnande vind. Om Mälaren och Stockholms dubbla Hamn sjunger en Svensk Skald:

1. BandetHeic
B
  1. Peringsköld berättar l. c. sig i ett gammalt permebref hafva läsit, att Stockholms yttre murar blifvit anlagde att afvärja hafsens böljor.