nung, och upptändt upprors-blosset, uppsökte han Konungen vid Vårfruberga Kloster 1457, öfverrumplade honom då, efter berättelsen i Rimkr. (p. 456).
”Konungen vart skutin och måtte vika,
ok sva med honom flere slika - -
Konungen kom till Stockholm inn,
med bloduge män ok bleke kinn.”
Jöns Bengtsson nyttjade sin seger, kom strax efter och belägrade Stockholm; då K. nödgades, sedan alla försök om frid och förlikning vore fåfänga, att i Febr. månad 1457 fly till Dantzig, sedan han tillförordnat Befallnings-män på Slottet, som dock omsider måste capitulera, som förut nämt är.
K. Christian I:s försök att med sin flotta, under Olof Axelssons anförande, då öfverraska Stockholm, misslyckades. Vid bomen blefvo Danskarne afviste med bössor och pil, då de drogo till Vangsö och en dag till Käpplingen, der de ledo ett stort nederlag, som angående Blasieholmen är omförmält.
Erke-Biskop Jöns, trolös emot sitt eget Fosterland och sin K:s svurne fiende; misstänktes af K. Christian, att ännu en gång kunna vända kåpan om; försäkrade sig om hans person. Detta Erke-Biskopens missöde, ådrog Stockholm, först ett anfall af Upplands allmoge, som ville rädda sin Biskop, dock utan framgång: hvarom Rimkrönikan säger:
”Bonde örlig kan man sällan prisa
Eller om deras strid, qväda stora visa.”
Och sedan af Biskop Kettil i Linköping, som först slog Danska Flottan vid Qvicksund, förföljde sedan Danskarne till Stockholm; belade
