godt hopp om seger, åter måste ned derifrån. Orsaken dertill var att Nils Sture funnit större hinder att passera skogen, än han förmodat, och kunde således ej tillika angripa fienden.
Sten Sture samlade sina troppar tredje resan och stälde dem i ordning nedanför sandåsen. I det samma fick man åt andra sidan höra ett starkt skjutande och gny: Knut Posse med de utur Staden detacherade 2000 man, hade på den sidan anfallit fienden, med värjan i hand intaget skantsen som der låg, tändt eld på den samma och med sitt Artillerie börjat spela på fiendteliga hären.
Sturen ryckte 3:e gången upp för berget; men ej med bättre framgång än tillförne: platsens obeqvämlighet, samt den fördel fienden hade så väl af högden, som sitt Artillerie, gjorde saken omöjelig, ehuru Riksföreståndaren uppmuntrade de sina, med egit efterdöme, huggandes in, der trängslen var störst. Striden hade redan stått i 3 runda timmar och Nils Sture var änteligen med sitt friska folk i antåg, då Herr Sten, seendes det fienden ej stod att tvinga, så länge han behöll sin Post på åsen; beslöt att med eftertryck angripa den hopen som stod vid S. Clara: detta lyckades honom också: de som voro på berget ryckte upp med hufvud-baneret, öfvergåfvo sina fördelar och skyndade sig neder mangrant. När de Svenske sågo fiendens väldige hop vara kommen på slätten; angrepo de honom med värjan i hand, nedhöggo dem som voro kring hufvud-baneret, hvilket de sig bemägtigade, och erhöllo en fullkomlig seger, sedan hela drabbningen påstått i 4 timmar. De Svenskes lik blefvo lagde på bår och hederligen
