begrafne; men de andre nedgrofvos på valplatsen[1].
Genom denna seger förlorade Danska partiet till en tid, all sin styrka; Slott och Fästen som voro i Danske händer, blefvo utan motstånd återvundne; och i fem frugtlösa möten med Danemark, kunde Christian icke åter stadga eller förnya Nordens förening, under en gemensam Konung och styrelse[2].
K. Hans ärfde sin Faders Thron och med den samma, begäret till Svenska Kronan. Sten Sture att försvara Rikets sjelfständighet och hedra det förtroende han ägde, vågade en strid, innan Han nödgades lämna Rikets styrelse åt K. Hans. Uti ett Slag utanför Slottsporten, då han blef öfvergifven och förrådd af egne stridsmän, måste han begära fred; men då K. Hans begynte emot ord och aftal, besätta Slotten med Danske män, afföra Rikets skatt till Danemark, förtrycka frälset, och på allt sätt öfverträda hvad vid förlikningen i Calmar var låfvat; förente sig Svenske män med Sturen, som församlade folket, belägrade och intog Stockholm; afsatte K. Hans, som måste rymma Riket, och återkom aldrig mera. Han regerade blott 4 år i Sverige, ifrån 1497 till 1501.
Sten Sture dödde 1503, och i Hans ställe valdes Svante Sture till Riksföreståndare 1504, och hans Son Sten Sture den yngre efter honom 1512. Christiern född till en landsplåga, hade redan innan han tillträdde regeringen i Danemark, efter sin fader, ådagalagdt flere prof af våld och grymhet som Kron-Prins. År 1517 nalkades han Stockholm, att i sina fäders spår,
