Då Rimkrönikan talar om Carelarnes infall i Mälaren; om Sigtuna Stads uppbrännande och det af dem begångne dråp, på den tappre Johan Folkunge på Askands, säges om Stockholms fundation:
Tholcken vanda förvände han,
Bijrger Jarl then vijsa man,
Tha han loth Stockholm byggia
Medh dighert wijt ok myckin hyggia,
Ett fagert huus ok en godan Stadh
Allaledz gjordt som han badh,
Ther är Laas för then Sioo,
At Carela göra them ej meera oroo.
Then sio är godh, jagh säger för hvij,
Nittan Kyrko-Soknar liggia ther i,
Ok omkring then Sioo siu Kiöpstadi,
Ther är nu frögd och myckin glädi;
Ther förre war sorg ok mycken qvijda,
Aff hedne män som them giorde oblijda[1].
Då Waldemar sjelf emottog Riksstyrelsen, efter Birgers död, och hans kärlek förledde honom till ett afsteg, som omsider kostade honom hans thron; blef hans broder Magnus Ladulås, Svea och Götha Konung. Han firade sin seger i Stockholm, öfver de missnögde och upproriske Folkungarne, der han lät halshugga flere af dem. Gråmunkeholms och Claræ Klosters grundläggande, blefvo der, vedermälen af hans religionsnit. Pragten i hans Håf, som skall öfverträffat, alt hvad förut i Norden var sedt, gjorde Upsala Öde för honom otillräckeligt och gaf anledning, icke allenast till Ständernes sammankallande 1282; utan ock till det Beslut, som
- ↑ Stora Rimk. p. 33.
