uppbygd Borg på Brunkeberg, omgifven af hans Krigsfolk, nedan under Berget; och trenne dagar derefter, d. 4 Nov. 1520, emottog han af Gustaf Trolle och flera Biskopar, Sveriges Krona. Galgar på alla Torg utmärckte hans kröningsfest, och de eldar som lyste till hans ära och nöje; voro de som tändes på Södermalm, der nu Catharina Kyrka står; dit de aflifvades hufvuden och kroppar, fördes att uppbrännas. Men skyndom oss ifrån en syn, som alltid skall väcka afsky och fasa.
Uti så olyckeliga tider, kunde hvarken Riket eller Hufvudstaden komma till välmåga och anseende. Stockholms vanmagt ökades af Digerdöden 1350; genom nästan beständiga krig; flere utståndne belägringar och utländske Konungars prässningar och olaga beskattningar. Dertill kom Hansestädernes missbrukade rättigheter, till Svenska Handelns förtryck; Tyskar och utländningars, utan urskillning förunte borgarerätt, och i synnerhet deras till hälften tillerkände deltagande i Stadens styrelse; Biskopar till Rådsherrar, och sjelfva Religionen, som nyttjades, att rikta Kloster och lättjefulla Munkar, till allmänna hopens nedsänkande i armod och fattigdom.
Det gifne ögnakast åt Riket och Hufvudstaden, i så många och särskildte regeringar; visa en ohyggelig målning: Riket delt och sönderslitit emellan ärelystne Furstar, som voro uppenbara fiender, efter de voro födde bröder, och som i hvarandras fördärf, sökte sin egen lycka; i krig och försåteliga mord, ett befästat välde; — Thron och Rike, ett ämne till krig, emellan
