Sida:Stockholm, Del 1 (Elers 1800).pdf/87

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
69


de byggnader, på Malmarne, som vid ett fienteligt anfall kunde vara Staden till mehn och hinder i dess defension; men en belägrande fiende, till värn och nytta.

Ifrån honom börjar Svenska Historien en ny epoque. Hans delade omsorger, till de vigtigaste värf och ärender, gjorde hans personliga närvaro, innom Riket, nästan på alla ställen nödvändig; men intet hindrade honom, att tillika tänka på Hufvudstadens åter upphjelpande, utur ett nära liknande ödesmål, och att med omsorg bereda dess framtida tillväxt och upprätthållande[1].

Vid första anträdet till Rikets styrelse, hade han fattat ett fast beslut, att afskudda sig Roms vidsträckte envälde. Biskopar, Präster och Munkar, hade tillvällat sig en magt, som icke kunde förenas, hvarken med allmänt bästa eller Regentens säkerhet. Rikets och Konungars öden, hade i framfarne tider, ofta berodt, på myndiga Prelaters godtycko, som voro sjelfrådande både i Staten och Kyrkan. Då han således för sanningens skull, med nit och alfvar, med öfvertygelse och varsamhet, befrämjade Reformationen, ville han tillika grundlägga, ett lagligt och odelt Konunga-välde; befria Folket från förtryck och heliga bedrägerier; stadga frihet och lugn, och återtaga de rof, som vore med minskning i Statens tillständiga rätt, afhände ifrån ett i fattigdom och villfarelser, nedsänkt och plundrat Folk.

De
E 3
  1. Om Stockholm kunde då sägas, med Cicero: Oppida posse mori; Städer kunna ock dö.