När den Fattige någon gång wågar knota öfwer den upstigande Dyrheten, samt i synnerhet, om han är nog djerf at ingå i undersökningar om grunderna til den samma, och wågar finna, at sjelfswåldet hos wissa Personer utgör en af desa hufwud-grunder; får han gemenligen til sluteligt swar: Wil Ni intet köpa min Wara för det pris, til hwilket jag behagar sälja henne, så kan Ni låta blifwat. Jag rår om min Egendom, och ingen kan twinga mig, at släppa den emot min wilja. Detta är på ena sidan aldeles riktigt: hwar och en är werkeligen Herre öfwer sin Wara, och aldraminst kan någon i en Fri Stat påläggas, at, om han ej wil, bortbyta sin Egendom. Men denna Regel måste tåla et undantag, där endast wissa Personer, genom Författningarne, äga rättighet, at sälja wissa Waror. Meningen kan aldrig wara, at dessa skola äga lof, at, efter behag, skinna på sina Medborgare. Därföre hafwa ock en del fått Taxor, hwilka dock, antingen i deras natur äro sådane, at de ej kunna handhafwas, eller ock blifwa det genom Personerne, som skola exequera dem: hwilketdera må wara skulden, lämnar jag för denna gången at uärmare undersöka, äfwen som det, hwarföre en del Skrån fått Taxor och andre icke? At komma til bote-medlet emot den allmänna Dyrheten, öfwer hwilken man nu åter börjat klaga; tyckes et sätt til dess hämmande wara helt na-
