annan, det vill säga, att brefskrifvaren förstod, att Baltzar vore alldeles obegriplig. Därför beundrade han honom och lade sin beundran i brefomslag med 25 centimes’ frimärke.
De som mottogo brefven skyndade hvarje gång till tidningarna, och dessa, som alla äro fosterländska och aldrig glömma att tala om de bedrifter landsmän utföra i främmande land, förkunnade Baltzars lof i högstämda ordalag.
På det sättet vardt han ”vår talangfulle målare”, sedan ”vår utmärkte konstnär” och slutligen ”vår fräjdade landsman.”
Tidningarna täflade också om att få tillfälle att berätta enskilda, mycket enskilda tillfällen ur den fräjdade landsmannens lif. Hans tunga läroår i Stockholm skildrades, sedan man först i raska drag tecknat den tid, då han sprang barfotad och öppnade grindar i Kronobärgs län, och så beskref man hans vandringsår vid Järlasjöns strand och i granskapet af Nacka kvarnar.
Därpå följde några mycket hänförda skildringar af vår fräjdade landsmans atelier i Paris, huru han där mottog besök, icke af krögaren som kräfde honom på betalning för mat och husrum, petits-verres och åtskilliga ”utlägg” — sådant lämpade sig icke för en atelierhistoria — utan besök af ryske furstar och amerikanske millionärer som naturligtvis öfverhopade den fräjdade med dyrbara beställningar.
Så kom Baltzar åter hem efter de tre månadernas och de tre dagarnes förlopp. Tidningarna underläto icke att för en konstälskande
