Min vän författaren.
Det var en afton i Strömparterren. En stor
del af allmänheten föredrager den platsen
framför hvarje annan i Stockholm, finner honom
friskare än alla de andra förfriskningsplatserne,
vackrare, gladare, lifligare, mer egnad att skänka
svalka en varm sommareftermiddag än
Berzeliipark och Kungsträdgården, mera storartad än
Strömsborg, icke så aflägsen som Mosebacke, och
så kan man på få minuter därifrån förflytta sig
till Djurgården, d. v. s. till Hasselbacken, — för
de flesta är Djurgården ingenting annat än
Hasselbacken — och på ej flera minuter åter till
utgångspunkten, till de små borden på den
öfvertäckta kanalen, mellan musikpaviljongen och
kaféverandan.
Icke få, det är sant, föredraga Lagerlunden vid Jakobstorg, där man icke ser vattnet, om ej i bilinerflaskorna, där det ej är så svalt en het afton, i fall Stockholm någon enda gång skulle ha en sådan, ej så mycket folk och alldeles ingen musik, men där det onekligen är mera ”comme il faut”, och där i synnerhet de konstnärliga och de literära träffas och trifvas. Men, som sagdt,
