Wilhelm hade betraktat Cornelis med köld och hört hans häftiga bön.
Därpå vände han sig till officern och frågade:
»Är detta den upproriske fånge, som på Lovesstein ville döda sin vaktare?»
Cornelis drog en suck och sänkte huvudet; hans milda, ärliga ansikte på en gång rodnade och bleknade. Dessa den allsmäktige och allvetande furstens ord, denna gudomliga ofelbarhet, som blivit underrättad genom någon hemlig och för andra osynlig budbärare och redan kände hans brott, förespådde Cornelis icke blott en ännu säkrare bestraffning, utan även ett avslag på hans bön.
Utan att söka kämpa emot, utan att försvara sig, erbjöd han prinsen den rörande anblicken av okonstlad förtvivlan, lätt begriplig för och av mäktig verkan på en så storslagen själ som den, vilken nu betraktade honom.
»Låt fången stiga ur», sade ståthållaren, »för att gå och beskåda den svarta tulpanen, som väl förtjänar att ses allra minst en gång.»
»Ack, ers höghet», sade Cornelis, som var nära att av glädje förlora medvetandet och vacklande steg ur vagnen, »ack, ers höghet!»
Han var nära att kvävas, och utan officerns hjälp, som tog honom under armen, skulle det ha blivit på knä och med pannan i stoftet som den stackars Cornelis skulle ha tackat hans höghet.
Sedan han givit detta tillstånd, fortsatte prinsen sin väg genom parken under de mest entusiastiska bifallsrop.
Då prinsen kort därpå steg upp på estraden, smällde kanonskotten så att det dånade i rymden.
