XXXIII.
SLUTET
Van Baerle, åtföljd av fyra soldater, som banade väg genom folkhopen, trängde sig snett över platsen fram mot tulpanen, som slukades av hans allt närmare och närmare kommande blickar.
Äntligen fick han då se denna oförlikneliga blomma, som, framkallad genom för andra okända kombinationer av värme, svalka, skugga och ljus, skulle visa sig för några få dagar för att därpå för alltid försvinna. Han såg den på sex stegs avstånd och njöt av dess fulländade behag, såg den bakom de unga flickor, som utgjorde en hedersvakt åt denna ädelhetens och oskuldens drottning. Och likväl, ju mera han med sina egna ögon övertygade sig om blommans fulländning, desto mera kände han sitt hjärta sönderslitet av de kvalfullaste tankar. Han sökte omkring sig efter någon, som han kunde göra en fråga; men överallt såg han endast okända ansikten, såg allas uppmärksamhet riktad på tronen, där ståthållaren nyss hade satt sig.
Prins Wilhelm, som sålunda ådrog sig alla blickar, steg upp, lät sin lugna blick sväva ut bland den glädje- berusade hopen och fäste därpå sina genomträngande
