tronen och tackade ömsom prinsen, sin trolovade och Gud, vilken från sin azurhimmel småleende betraktade detta skådespel av två lyckliga hjärtan.
I samma ögonblick inträffade även, att för van Systens' fötter föll ned en man slagen av ett helt annat slags sinnesrörelse.
Boxtel, krossad under tyngden av svikna förhoppningar, hade sjunkit ned medvetslös.
Då han lyftes upp och hans puls och hjärta blivit undersökta, befanns han vara död.
Denna tilldragelse, åt vilken varken prinsen eller van Systens' syntes ägna någon vidare uppmärksamhet, störde icke festen; endast Cornelis ryggade tillbaka förskräckt, då han i tjuven, i den falske Jakob, kände igen sin granne Isak Boxtel, som han i sitt hjärtas oskuld aldrig kunnat misstänka för en så usel handling.
Det var för övrigt en stor lycka för Boxtel, att han just nu träffades av ett dödande slaganfall, som hindrade honom att längre förbli vittne till saker, vilka voro så smärtsamma för hans högmod och hans girighet.
Vid trumpeternas ljud anträdde därpå processionen sitt återtåg, utan annan ändring i ceremonielet, än att i stället för den döde Boxtel gingo nu Cornelis och Rosa triumferande hand i hand bredvid varandra.
Vid återkomsten till rådhuset visade prinsen Cornelis på pungen med de hundratusen florinerna i guld och sade:
»Det är svårt att säga, vem som har vunnit detta pris, ni eller Rosa; ty ehuru ni har funnit sättet att framkalla den svarta tulpanen, är det likväl hon, som har dragit upp den och fått den att blomma. Det vore orättvist att icke tillbjuda henne det i hemgift.
