»Och jag har svarat. Jag trodde, då jag fick se dig, min kära Rosa, att du fått mitt brev.»
»Det är sant, jag har fått det.»
»Den här gången kan du inte ursäkta dig med att du inte kan läsa. Inte nog med att du kan läsa, du har även gjort förvånande framsteg i skrivkonsten.»
»Ja, jag har verkligen både bekommit och läst ert brev, och därför har jag kommit för att se, om det inte finns någon utväg att få er återställd till hälsan.»
»Återställd till hälsan!» utropade Cornelis; »du har således någon god nyhet att tala om för mig?»
Vid dessa ord fäste den unga mannen sina ögon förhoppningsfullt på Rosa.
Vare sig hon icke förstod eller icke ville förstå denna blick, svarade den unga flickan allvarligt:
»Jag vill endast tala om er tulpan, som jag vet är det viktigaste föremålet för era tankar.»
Rosa uttalade dessa få ord i en kall ton, som kom Cornelis att darra.
Den nitiska tulpanälskaren förstod icke vad allt den stackars flickan dolde under likgiltighetens slöja, under det hon låg i ständig strid med sin rival, den svarta tulpanen.
»Ack», halvviskade Cornelis, »ständigt detsamma! Men, min Gud, har jag inte sagt dig Rosa, att jag endast tänker på dig, att det är dig ensam jag saknar, att endast din närvaro fattas för min sällhet, under det att din frånvaro däremot berövar mig luft, ljus, värme, ja själva livet!»
Rosa log ett vemodigt leende.
»Ack», sade hon, »er tulpan har varit i stor fara!»
Cornelis darrade mot sin vilja och lät sig fångas i snaran, om det verkligen var någon snara.
