198
»En stor fara!» utropade han bävande; »min Gud, varuti bestod den?»
Rosa betraktade honom med milt deltagande, hon insåg, att det hon fordrade översteg denne mans krafter och att hon fick överse med hans svaghet.
»Jo», sade hon, »ni gissade rätt, friaren, tillbedjaren, den där Jakob, kom alls inte för min skull.»
»För vems skull kom han då?» frågade Cornelis ängsligt.
»För tulpanens skull.»
»O!» sade Cornelis och bleknade häftigare än han hade gjort, då Rosa för fjorton dagar sedan på grund av ett misstag talade om för honom, att Jakob hade kommit för hennes skull.
Rosa såg hans förskräckelse, och Cornelis läste i hennes ansiktsuttryck, att hon tänkte vad hon nyss sagt.
»Ack, förlåt, Rosa!» sade han; »jag känner ditt goda och redbara hjärta. Gud har givit dig allt, tankegåva, omdömesförmåga, kraft och rörelse för att kunna försvara dig, men min stackars hotade tulpan har av Gud fått intet av allt detta.»
Utan att svara på denna fångens ursäkt fortfor Rosa:
»Ifrån det ögonblick den karl, som jag kände igen för att vara Jakob, följde efter mig till trädgården och därigenom gjort er orolig, har han gjort mig ännu större bekymmer. Därför gjorde jag redan dagen därpå det ni bad mig om, då vi träffades senast och då ni sade …»
Cornelis avbröt henne.
»Ännu en gång förlåt, min snälla Rosa!» utropade han. »Det var orätt av mig att tala så, men jag har redan bett er om förlåtelse för det olycksaliga ordet
