Därpå uppstod en ny tystnad.
»Allt är föränderligt i naturen», återtog van Baerle avbrytande tystnaden; »på vårens blommor följa andra, och man ser bina, sedan de med ömhet smekt violerna och lövkojorna, med samma kärlek sätta sig på kaprifolier, rosor, jasminer, krysantemum och geranier.»
»Vad vill det säga?» frågade Rosa.
»Jo, det vill säga det, min kära Rosa, att du i början med nöje åhörde berättelsen om mina fröjder och sorger. Du har, för att fortfarande begagna samma bild, smekt vår gemensamma ungdoms blomma; men min blomma har vissnat i skuggan. Trädgården, där en fånges förhoppningar och nöjen växa, har endast en årstid. Den är icke som de vackra trädgårdarna med fri luft och solsken. Då skörden väl är inbärgad, bytet gjort, flyga bina, sådana bin som du, Rosa, med fina livstycken, gyllene spröt och skira vingar, ut genom gallren och övergiva sorgens och ensamhetens hemvist för att på annat ställe söka varma och välluktande dofter — med ett ord, lyckan!»
Rosa betraktade Cornelis med ett smålöje, som denne icke märkte, därför att han hade blicken lyft mot himmeln.
Han fortfor med en suck:
»Du har övergivit mig, Rosa, för att få alla dina fyra årstider av nöjen och njutningar. Du har gjort rätt; jag beklagar mig icke — vad rättighet har jag att fordra trohet av dig?»
»Trohet!» utropade Rosa badande i tårar och utan att längre för Cornelis söka dölja den pärldagg, som tillrade utför hennes kinder; har jag då inte varit er trogen?»
