steg i trappan; beröva mig icke ljusglansen från dina ögon i den mörka korridoren, vissheten om din kärlek, som ständigt smekte mitt hjärta! Älska mig, Rosa, ty, jag känner det, jag älskar endast dig!»
»Näst den svarta tulpanen», suckade den unga flickan, vars varma och smekande händer äntligen genom järngallret överlämnade sig åt Cornelis' läppar.
»Nej, över allting annat, Rosa!»
»Skall jag kunna tro er?»
»Som du tror på Gud.»
»Må vara; men det förbinder er icke till särdeles mycket, att älska mig.»
»Till alldeles för litet, tyvärr, min kära Rosa; men det förbinder dig.»
»Mig! Vad till då?» frågade Rosa.
»Först och främst att icke gifta dig.»
Hon smålog.
»Åh, sådana äro ni, era tyranner! Ni tillber en skön varelse, ni tänker endast på henne, drömmer endast om henne; och så fordrar ni av mig, stackars flicka, att jag skall uppoffra mina drömmar och min ärelystnad.»
»Men vem är den ’sköna varelsen’, du talar om, Rosa?» sade Cornelis, i det han förgäves i minnet letade efter någon kvinna, som Rosa kunnat hänsyfta på.
»Kors, den sköna svarta varelsen, med sin smidiga växt, sina fina fötter och sitt ädla huvud! Med ett ord, jag talar om er blomma.»
Cornelis måste le.
»En inbillad skönhet, min snälla Rosa, under det däremot du, utan att nu räkna din eller snarare min tillbedjare Jakob, är omgiven av verkliga älskare, som göra dig sin kur. Kommer du ihåg, Rosa, vad du be-
