206
rättat mig om studenterna, officerarna och handelsbetjänterna i Haag? Nåväl, finns det inte handelsbetjänter, officerare och studenter i Lovesstein?»
»Jo visst, många till och med.»
»Som skriva till dig?»
»Ja, som skriva.»
»Och nu, då du kan läsa …»
Cornelis drog en suck, då han tänkte på att det var honom, en stackars fånge, Rosa hade att tacka för förmånen att kunna läsa de kärleksbrev hon erhöll.
»Nåja», sade Rosa, »men jag tycker, herr Cornelius, att då jag läser de brev, man skriver till mig, och tar i betraktande de tillbedjare, som ägna mig sin hyllning, så följer jag endast era föreskrifter.»
»Huru! Mina föreskrifter?»
»Ja, era föreskrifter. Har ni glömt», sade Rosa suckande i sin tur, »det testamente ni skrev i Cornelis De Witts bibel? Jag har inte glömt det, jag, ty nu, då jag kan läsa, läser jag om det var dag, oftast två gånger om dagen. Nåväl, i detta testamente, ålägger ni mig att älska och gifta mig med en vacker ung man på tjugusex till tjuguåtta år. Jag söker nu denna unga man, och då jag ägnar hela min dag åt er tulpan, måste ni låta mig få aftonen fri för att söka rätt på honom.»
»Åh, Rosa, testamentet skrevs under förutsättning av min död, men Gud vare lov, jag lever ännu.»
»Nåja, då skall jag låta bli att söka efter den vackra unga mannen på tjugusex till tjuguåtta år och i stället komma till er.»
»Ack ja, Rosa, kom, kom!»
»Men med ett villkor.»
»Det antages på förhand.»
