III.
JOHAN DE WITTS LÄRJUNGE
Medan den omkring Buitenhof samlade folkhopens vilda tjut allt hotfullare uppstego till det fängelserum, där de båda bröderna befunno sig, och föranledde Johan De Witt att påskynda broderns avresa, hade en deputation av borgare, såsom vi redan sett, begivit sig till stadshuset för att begära, att Tillys ryttarskara måtte beordras att lämna platsen.
Från Buitenhof till Hoogstraet var ingen lång väg; också syntes en främling, som med nyfikenhet hade följt detta uppträde från första början, begiva sig med de andra eller snarare efter dem till stadshuset för att så mycket fortare få veta vad som tilldrog sig.
Denna främling var en helt ung man, knappt tjugutvå eller tjugutre år, och såg icke ut att vara någon kraftig man. Utan tvivel hade han sina skäl att icke vilja bli igenkänd, ty han dolde sitt bleka, långa ansikte i en fin näsduk av frisiskt lärft, med vilken han oupphörligt torkade sin av svett fuktiga panna och sina brännheta läppar.
