36
Snart hörde greven det tillväxande dånet av folkströmmen, som kom rusande tillbaka från stadshuset, såg dess första böljor komma rullande som ett brusande vattenfall.
På samma gång varsnade han papperet, som fladdrade i luften ovanför de knutna nävarna och de blixtrande vapnen.
»Jag tror sannerligen», sade han, i det han höjde sig i stigbyglarna och med värjfästet lätt vidrörde löjtnanten, »att de uslingarna fått sin vilja fram.»
»De gemena skurkarna!» utropade löjtnanten.
Det var verkligen den efterlängtade ordern, som borgargardet nu med ursinnig glädje emottog.
Kompaniet gjorde en svängning och satte sig genast, med sänkta vapen och under högljudda rop, i marsch emot Tillys ryttare.
Men greven var icke den som lät dem komma närmare än som var tillbörligt.
»Halt!» ropade han, »halt! Kom inte nära hästbringorna, eller kommenderar jag framåt marsch!»
»Här är ordern!» svarade hundrade trotsiga röster.
Med häpnad mottog Tilly ordern, kastade en hastig blick på den och sade högt:
»De, som undertecknat denna order, äro Cornelis De Witts verkliga bödlar. Jag ville hellre förlora mina båda händer än ha skrivit en enda bokstav i den här skändliga ordern.»
Med värjfästet stötande tillbaka den karl, som ville återtaga ordern, sade han:
»Vänta litet, en skrivelse som den här är av stor vikt, den behåller man.»
Därmed vek han ihop papperet och stoppade det med mycken omsorg i fickan på sin vapenrock.
