Därpå vände han sig till sin trupp och kommenderade:
»Höger sväng — marsch!»
Sedan tillade han med lägre röst, dock så att hans ord icke gingo förlorade för alla:
»Nu, mördare, kunna ni börja ert verk!»
Ryttarnas avtåg hälsades med ursinniga rop och innebärande allt det rovlystna hat, all den grymma vilddjursglädje, som nu vrålade utanför Buitenhof.
Ryttarna defilerade långsamt.
Greven stannade bakom truppen och höll ända in i sista ögonblicket stånd mot den påträngande pöbeln, som vann terräng i samma mån som hans häst förlorade den.
Johan De Witt hade, som man ser, icke överdrivit faran, då han hjälpte sin bror att stiga upp och uppmanade till hastig avresa.
Cornelis gick således, stödjande sig på broderns arm, utför trappan till gården. Nedanför trappan träffade de den vackra Rosa, som darrade av förskräckelse.
»Ack, herr Johan», sade hon, vilken olycka!»
»Vad står på, mitt barn?» frågade De Witt.
»Jo, det påstås, att de skickat bud till Hoogstraet för att begära en order till greve Tilly att avlägsna sina ryttare.»
»Jaså», sade Johan. »Du har rätt, min flicka, om ryttarna lämna platsen, då äro vi i en farlig belägenhet.»
»Därför, om jag vågade ge er ett råd …», sade den unga flickan darrande.
