38
»Låt höra, mitt barn. Det skulle inte förvåna mig, om Gud talade till oss genom din mun.»
»Nåväl, herr Johan, jag skulle i ert ställe inte gå ut genom stora porten.»
»Varför det, då Tillys ryttare där hålla vakt?»
»Visserligen, men de ha endast order att bevaka fängelset.»
»Än sedan?»
»Har ni någon order, att de skola eskortera er utom staden?»
»Nej.»
»Nåväl, så snart ni kommit igenom ryttarnas led, faller ni i händerna på folket.»
»Men borgargardet?»
»Ack, borgargardet är allra mest uppretat mot er.»
»Hur skola vi då göra?»
»Jo, i ert ställe, herr Johan», fortfor den unga flickan försagt, »skulle jag gå ut genom bakporten. Den leder till en gränd, där det nu väl knappast finns en människa, därför att alla äro samlade på stora gatan och vänta vid huvudporten. Sedan skulle jag försöka komma fram till den stadsport, genom vilken ni ämnar lämna staden.»
»Men min bror kan icke gå», sade Johan.
»Jag skall försöka», sade Cornelis med storslagen beslutsamhet.
»Men ni har ju er vagn», sade den unga flickan.
»Ja, vagnen håller utanför stora porten.»
»Nej», svarade Rosa, »i förlitande på att er kusk var er orubbligt tillgiven har jag sagt till honom att vänta på er vid bakporten.»
Rörda sågo de båda bröderna på varandra, och de-
