ras förenade blickar fästes med hela uttrycket av deras djupt kända tacksamhet på den unga flickan.
»Nu återstår», sade rådspensionären, »endast att veta, om Gryphus vill öppna den porten för oss.»
»Ack nej», sade Rosa, »det gör han inte …»
»Nå, hur skola vi då bära oss åt?»
»Jo, jag visste på förhand, att han skulle vägra, och passade därför på, medan han genom fönstret talade med en av Tillys ryttare, att ta nyckeln ur hans knippa.»
»Och du har nyckeln?»
»Här är den, herr Johan.»
»Mitt barn», sade Cornelis, »jag har ingenting att ge dig för den tjänst, du gör mig, utom en bibel, som du finner i min cell. Det är en hederlig mans sista gåva; må den bringa dig lycka.»
»Tack, herr Cornelis; aldrig skall jag skilja mig från den», svarade den unga flickan.
Därpå tillade hon för sig själv och suckade:
»Vilken olycka, att jag inte kan läsa!»
»Ropen tilltaga allt mera, mitt barn», sade Johan; »jag tror att vi inte ha ett ögonblick att förlora.»
»Kom då», sade den vackra frisiskan och förde de båda bröderna genom en smal gång till baksidan av fängelset.
Ledsagade av Rosa gingo de utför ett dussin trappsteg, över en liten gård med krenelerade murar, och då den välvda porten öppnats, kommo de på motsatt sida av fängelset ut på den folktomma gatan, där vagnen med redan nedsläppt fotsteg väntade dem.
Skynda, skynda, mina herrar! — Hör ni dem inte?» ropade den förskräckta kusken.
Men rådspensionären vände sig, sedan han först låtit
