jorden flere gånger blifvit öfverväldigad och förstörd af de förra, hvilka skoftals återtagit sitt välde, under stora och hastiga förändringar af haf och land, köld och hetta, stillhet och de våldsammaste skakningar, innan Naturen antog ett mera regelbundet skick och blef för menniskan beboelig, — om allt detta bära ännu jorden, bergen, deras lager, deras försteningar af fordom lefvande alster vittnesbörd. Man upptäcker tillika en följd i dessa, sistnämnda, ifrån de lägsta, i de så talrika och stora snäcklagren, upptill de fossila lemningarna af ofantliga däggande djur, alla betäckta, inneslutna uti elementariska massor, samt tillhörande slägten och arter, hvilka ej mer på jorden finnas[1]. Det är först i de yngsta af dessa lemningar, som man återfinner likhet med närvarande natur.
Sverige, härutinnan motsatt Siberien och Norra Amerika, så rika på lemningar af fornverldens största djur, har af Försteningar nästan endast de uråldrigaste, minst utbildade att framvisa; men dessa i vida större mängd än något annat bekant land. Öfvergångsbergen i Jämtland, Dalarna, Nerike, Vester- och Östergötland,
- ↑ Cuvier. Discours préliminaire till Recherches sur les Ossemens fossiles. Sv. Öfversättningen.
