Allfaders sal[1]; ty från Oden kommer också det onda och brottet[2]. De rida på vargar med ormar till tömmar; och visa de sig, tror hjelten att hans onda följeande (fylgia) har synts och anar döden[3]. Före blodiga slagtningar väfva Valkyriorna under krigisk sång: väfven är af mennisko-inelfvor, vigterna, hvarmed den uppehålles, äro mensko-hufvuden, den sammanslås med svärd, pilar äro skottspolar och blod rusar öfver väfnaden[4]. — Men äfven menniskodöttrar äro Valkyrior, räknas bland Odens Disor eller äro hans Prestinnor[5] och deltaga då i de förras öfvernaturliga egenskaper. Likväl älska de dödliga männer. Men hvem Valkyrian har kär, han stupar i slagtningen; och då den fallne hjelten om natten besöker sin hög och derinne i eldsljus med sina män ses rida om, går den älskande Valkyrian honom till mötes i „andehuset”. Hon sofver i den dödes famn, tills morgonen gryr och hjelten utbrister: „tid är att rida röda vägarna — låta hästen bleka
