omkring[1]. De stora från norr till söder gående sandåsar, hvilka genomskära det medlersta Sverige, de ryggar af liksom ihopsqvalpad kullersten, som utmärka sidorna af flera bergsträckningar, äro visserligen äfven qvarstående vittnen af vågornas fordna välde. Att dessa åtminstone i en del af Europa härjat redan bebodda länder, är högst sannolikt. I det sydostliga Krims branta klippväggar, hvilka bildade Svarta hafvets gamla rand, såsom de ännu här och der vid dem hängande ostronskalen bevittna, ses några hundra fot öfver nu varande vattenyta flera stora järnringar inslagna; ögonskenligen, såsom invånarnes mening äfven är, för att vid dem en gång ha kunnat fästa fartyg, den tid hafvet gick så högt. Man finner i lodräta klippor på berget Hæmus, mot sidan af Donaudalen, dylika ringar[2]. De äro vittnen — och ej de enda; ty geologiska iakttagelser bestyrka detta vittnesbörd[3] — om en aflägsen forntid, då Svarta hafvet stod vida högre, sammanhängde med Kaspiska hafvet, med Aral, och sträckte sig djupt in i Ungern; innan dess vågor, genombrytande Bosporen förente sig
