Sida:Svea rikes häfder.djvu/488

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
464

den Norrska Finnmarken, hvars utsträckning väl utefter hafskusten, men ej inne i landet förut var

    Birkala socken i Tavastland; men sjelfva namnet är så tydligen Svenskt (Birkarl, Borgkarl, borgare, handelsman), att Porthan sjelf finner sig föranlåten att äfven förmoda en Svensk koloni i det Tavastiska Birkala (P. II. p. 35), emedan socknens namn ej är Finskt („a fennicæ linguæ ingenio alienum”). Ostridigt är äfven, att i Gustaf I:s och näst föregående tider, Birkarlarnas hufvudsäte var i Vesterbotten, att köpenskap med Lapparna ifrån dess handelsplatser skedde, och man kan svårligen förstå, huru de der boende Svenskar någonsin kunnat lemna handeln med de dem så nära liggande Svenska Lappmarker åt de aflägsna Finnarna i Tavastland eller Österbotten. Men om Porthan i detta afseende förvandlar Svenskt till Finskt, så har han i afseende på Quenerna företagit en motsatt förvandling. Desse skola nemligen ej vara Finnar utan Helsingar (Dissert. de Antiqua gente Quenorum. Aboæ 1788, p. 18); hvarvid likväl återstår att förklara, huru namnet Quenland, som i 9:de årh. är så vidsträckt, att det innefattade nästan hela det Svenska Norrland, småningom allt mer inskränkes, tills man blott återfinner det i norra Österbotten, hvars Finska invånare af Norrmännen kallas Quener eller OstQuener, och landet Quenland (Hammonds Nordiska Missions Historie, Kjöb. 1787. s. 908, cit. af Porthan l. c.); under det man i samma mån ser Helsinglands namn i stället utsträckas, och sedan Svenska kolonier genom Birger Jarl (Jfr. Porthan, ad Pauli Juusten Chronic. p. 121) äfven kommit till Österbotten, innefatta landet intill Uleå träsk. Quenerne äro således så litet Helsingar, att de tvärtom af Helsingarna blifvit undanträngde. Att de Queniske Höfdingars namn, som förekomma i Eigils Saga, ej äro Finska, kan lika litet bevisa att Quenerne ej voro Finnar, som samma omständighet i allmänhet vid Finländska höfdingars namn i våra fornhäfder bevisar att