Sida:Svea rikes häfder.djvu/50

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
30

betydliga höjd öfver hafvet, som gör den småländska bergstrakten nästan till ett Norrland midt i Götha rike. Den från söder resande mötes här först af verklig nordisk natur. Följer han från Skåne den vestra hafsstranden, så inträder han i Halland, nu till så stor del ett kalt hedland, der hafsvindarna förstöra träden, men i elfte århundradet enligt Knytlingasagan utmärkt genom sina ek- och bokskogar[1]. Derefter vidtar Bohuslän med ofta frukbara, angenämt grönskande dälder mellan klippor och skär, som bli allt brantare och tätare ju närmare Norrige. Följes åter östra kusten, så visar sig i Blekingen det vackraste beviset på Östersjöns mildare skärgårdsnatur, och från Carlskrona till Kalmar en strand, som på sina ställen i skönhet knappast har sin like i Norden. Ofvan Kalmar vexer ej bokskogen mera: smärre lundar och enstaka träd gå högre. Vetterns klara, men oroliga böljor skilja Vester- och Östergöthland, tvenne af Sveriges fruktbaraste landskaper, det senare likväl utmärkt genom stora skilnader i bördighet[2]. I anseende till

    köldens intensitet så hastigt stiger, som emellan Lund och Wexiö. Frih. Ehrenheim l. c. s. 75.

  1. Suhm Kjöbenh. V. Selsk. Skrift. IX. 110.
  2. Vestergöthlands öfvergångstrakt, högst fruktbar på sina ställen, är det ej alltid. Kalkslätten utmärker sig genom sin fruktbarhet, härrörande af den