Gudar till de från dem härstammande konungarna: en öfvergång, vid hvilken äfven fornsagan synes besinna sig. Ty lät vara att under dessa gudar presterliga herskare, som fört deras namn, kunna förstås, så var likväl det historiska och mythiska här så förenadt, att ingendera beståndsdelen kan bestämdt afsöndras; och denna förblandning af Gudasagans och konungasagornas ättartal vore redan tillräcklig att förklara olikheten i de äldsta lederna, om ej denna ur många andra skäl vore lätt förklarlig.
Med en yngve, — hvilket i det gamla Skaldespråket blef ett poetiskt namn på konung i allmänhet — begynner Ynglingaätten. Han göres än till den samme med guden Frey, än skiljes åter ifrån denna. I den förra egenskapen måste han enligt Gudasagan vara Niords son: i den senare är han en höfding, på hvilken Odins egen gudomliga och presterliga herskaremakt öfvergått, — således en son af samma Oden, hvars blod kallas den „allmännaste” källan för konungahärkomst[1]. I tillägget
- ↑ Genus usque ad generalissimum, id est ad Vuothen, ascendit, säger Ethelwerd ap. Savile l. c. fol. 475 om de Northumbriske konungarna.
