Sida:Svea rikes häfder.djvu/502

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
478

ännu deltaga i gudalifvets och hans faders lycksalighet. Derföre kallas han sjelf „rik, årsäll och fridsäll[1]”, derföre, heter det, varade ännu i hans dagar[2] Freys-frid, eller, hvilket är detsamma, Frode friden[3], då god tid var i all land, säger Ynglingasagan, — då ingen menniska skadade den andra, om hon äfven såg sin faders eller broders baneman för sig, då ingen tjuf eller rånsman fanns, så att en gullring låg länge orörd på Jalangers hed, säger Edda[4]. Denna gyldene frid under och näst efter gudatiden — efter allt utseende verkeligen en hednisk myth — har i kronologiskt afseende haft ett vigtigt inflytande på framställningen af Nordens fornhäfder; ty då den äfven antogs ha fått sitt namn af en konung Fridfrode i Dannemark, och af sednare författare ansågs för samma frid som hade

  1. C. 14.
  2. Jfr. Skalda s. 146.
  3. Á hans dögum hófz Fródafridr; þa var ár um öll lönd: kendu Sviar þat Frey. Yngls. c. 12. Här säges således att Svenskarne tillskrefvo denna goda tid åt Frey, men han kallades äfven Frode, (jfr. ofvanföre s. 475, not. 5), Froe (Chron. Pros. Scriptt. R. Suec. I. 242) eller Frö. (Saxo L. I. p. 10).
  4. Skalda l. c. Jalanger låg på Jutland. Jfr. (Saxo. L. V. p. 95.