Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
483
dyrkade, finns en egen Isländsk saga, i hvilken man väl igenkänner tonen af sednare tiders äfventyr; men ämnet är gammalt. Sagan om Huld omtalas i början af trettonde århundradet, såsom väl bekant i Norrige[1], hvars allmoge ännu ej glömt Hulla eller Huldren såsom en drottning öfver troll, rå, och de underjordiska[2].
domald tog arf efter sin fader och rådde för länderna. I hans dagar blef i Suithiod en stor
- ↑ Sturle Thordson berättade Huldarsaga i Bergen i Norrige „bättre och kunnigare än någon förut hade hört af dem, som der voro.” (betr ok fródligar en nokkur þeira hafdi fyrr heyrt er þar voru). Konung Magni Lagaböters Drottning tyckte så mycket derom, att hon anbefallde honom till det bästa hos kungen, om hvilken Sturle gjorde ett lofquäde. Konungen sade då, att han vore den bäste skald, och uppdrog honom att sammansätta sin Faders, konung Håkan Håkanssons saga. Sturlungasaga III. 304—306. Det var år 1265. Ännu då ansågos således Skalderne för konungarnas häfdatecknare.
- ↑ Desse kallades derföre efter henne i det gamla språket för Huldufólk och Trollkonster för Huldukonstir. Huldr betyder dold, gömd. Björn Haldorsons Isl. Lex. Mest är hon hos allmogen i Norrige bekant af den så kallade „Huldres-låt” — en förment underjordisk musik, sorgeliga, ihåliga toner, hvilka man ofta hör på bergen. Müller Sagabibliot. I. 368. Sådant tillegnas äfven i Tyskland åt „die Frau Holla” enl. Grimm, Deutsche Sagen, ss. 6—12. — Müller tviflar om hon är den samma med Ynglingasagans, emedan den der omtalta blott är en hexa och ingen öfvernaturlig varelse.
