Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
484
hunger, så att folket måste gripa till nödspis[1]. Då tillagade Svearne ett stort offer i Uppsalarna[2]. Första hösten offrade de oxar; men året blef ej bättre deraf. Andra hösten gjorde de
- ↑ „A hans dögum gjördiz i Suithiod sultr mikill oc seyra”. Seyra eller Syrja, Suetice Sörja (af Sur), egenteligen surnad och bortskämd dryck, i allmänhet en blandning af till spis otjenliga ämnen.
- ↑ Uppsalir (sing. Uppsalr) af Salr Sal och Upp oppåt. Namnet har, såsom i allmänhet ställens namn, af ett appellativum blifvit ett proprium. I Ynglingasagan finnes ännu den appellativa bemärkelsen quar, såsom i 40 c. der det heter om Ingjald Illråda, då han böd Fylkiskonungarna till Uppsala: hann let bua sal einn, engum mun minna ellr úvegligra, enn Uppsalr var; „han lät bygga en sal ingen mån mindre eller oansenligare än Uppsalen var”. Här betyder Uppsalen tydligen detsamma som Konungasalen. C. 38 säges om Tiundaland: Þar eru Uppsalir — „der äro Uppsalarna.” Så kallades nämligen konungasalarna och förmodligen äfven offersalarna (ty Uppsalas namn nämnes först då Yngve Frey berättas der ha uppfört afgudahuset), emedan de lågo uppåt landet för de nedanföre boende, af hvilken omständighet äfven Uppland fått sitt namn. Hos Isländarna skrifves namnet alltid i plurali, och äfven i de gamla Svenska Lagarna, t. ex. „widh Uppsalir”, — „af Uppsalum.” Uppl. L. K. B. Fl. 1, 2. Det nu brukliga Uppsala är den gamla genitivus pluralis, sådan den ännu förekommer i uttrycken Uppsala-stad, Uppsala-öde. Man har i förstnämnda benämningen bortkastat ordet stad, och sedan af genitivus gjort en nominativus.
Men i Sturlungasaga heter det ock blott, att Huld var „Trollkona mikit.”
