Sida:Svea rikes häfder.djvu/52

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
32

Ofvan Dalelfven vexer ej ekskogen mera[1].Härifrån utgöras de stora skogarne endast af högre Nordens inhemska träd, bland hvilka Furan också uppnår en styrka och höjd, som man söder om Skandinavien hos samma trädslag ej återfinner. Norrland vidtager, med det samma en vildare natur, och boskapsskötseln, jagten, fisket eller andra näringar allt mera i bredd med eller i stället för åkerbruket. Linsädet är för de Norrländska landskaperna vigtigt. Spånaden blir på flera orter för män och quinnor den långa vinterquällens sysselsättning, och det Norrländska lärftet täflar i styrka och finhet med det bästa utländska. Ängar och dalar, långt frånskilde och obelägne för odling, ge boskapen ett frodigt bete: laxen stiger i triangelformiga härar uppföre de stora, strida norrländska elfverna, och de vidsträkta skogarna fyllas med djur och villebråd, som belöna jägarens möda. Vid Helsinglands södra gräns mognar ej mera rågen så tidigt, att man af samma års skörd kan så. I vester vidtar Herjedalen, en mellan fjällen inklämd trång dal, kanske näst Lappland det hårdaste af Sveriges norra

    dalar i Lappmarkerna, der de stora elfverna samlat sig till sjöar. Förhållandet är det samma i Dalarna.

  1. Särskilda omständigheter, såsom ännu uppom Gefle, kunna göra undantag.