Sida:Svea rikes häfder.djvu/56

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
36

obehindradt verka mot fjällsidorna, finner man ofta på dem en stor ymnighet af fjällvexter. Torrare fält höljer renmåssan. Vid 2000 fot nedom snögränsen upphör äfven den låga björkskogen, och längre upp finnes ej fisk i något vatten. Rödingen (Salmo alpinus) är den sista[1]. Alla berg, som hinna uppöfver den gräns der något träd kan vexa, kallas egenteligen fjäll. Ännu 400 fot längre upp gå buskar, svartagtigt ris af dvergbjörken (Betula nana): hjortron mogna; men ej högre. Jerfven eller Filfrasen besöker ännu dessa höga trakter. Så högt stiga Dalfällen vid Transtrand. Derefter upphöra äfven alla buskar; backarna betäckas af mera bruna än gröna fjällörter: de enda bär, som mogna, äro kråkbär. Högre än 800 fot nedom snögränsen sätter ej gerna Lappen, dessa obygders vandrande invånare, sina tält; ty äfven betet för renarna saknas. — Nu vidtar den eviga snön, betäckande först marken i fläckar, mellan hvilka ur den bruna, svampaktiga jorden glesa fjällörter ännu uppsticka. Äfven inom den jämnare utbredda snögrunden ser man ett och annat stånd af sådana uppskjuta i springorna af någon ur snön uppstickande klippa; och ända till 200 fot ofvan snögränsen kunna några

  1. Den finnes i Sverige mest sydligt i Vettern.